Det närmar sig med stormsteg.

Om en vecka får vi tillträde till vårt hus! Vårt hus! Alltså vårt hus! Vårt alldeles egna hus! 

Det är tusen känslor som rör sig inom mig; det är både roligt, läskigt, spännande och underbart, på en och samma gång. ❤

Amning i nöd & lust?

Jag måste få "lägga mig i" amningsdebatten, som förvisso inte är ny, men som jag tänkt på länge. Det finns nämligen få ämnen som så många har en åsikt om.

Det här med amning väcker känslor hos många människor. Positiva, fina och mysiga känslor hos de flesta, smärtsamma och jobbiga känslor hos andra och kanske motbjudande känslor hos några. 

Amning är, och har alltid varit, något mysig och positivt för mig! Det är jag otroligt glad och tacksam för.

Vad jag blir så förundrad över i amningsdebatten är folks förmåga att lägga sig i det som är helt upp till mamman, barnet och familjen; om man ska amma, vart man ska amma och hur länge man ska amma.

Som blivande barnmorska förespråkar jag självklart amning men det måste ALLTID vara upp till mamman, barnet och familjen, att avgöra vad som är bäst för just dem! Det finns inget rätt och fel. Det finns tusen orsaker till varför man inte kan eller vill amma och det måste vara upp till var familj att bestämma! Däremot måste man få hjälp med att få amningen att fungera om man vill och behöver! 

Det finns oftast en massa åsikter om amning i amningens alla olika faser (då menar jag inte signal-, sök-, sug- och eftersugningsfas). :

I början av amningsperioden upplever nog många att man ska amma för att vara en tillräckligt bra mamma. Men jag anser att man är en precis lika bra mamma om amningen av någon anledning inte skulle fungera. När väl amningen fungerar har nog alla någon gång fått höra "Ska hen äta nu igen?". När barnet sedan passerat den magiska åldern 6 månader får man höra "Ammar du fortfarande så mycket". Och slutligen när barnet blir ett år (eller äldre) kommer frågorna som en självklar negation "Nu ammar du väl inte längre?". 

Om man nu är intresserad om hur jag och mitt barn valt att göra kan man väl istället fråga en helt neutral fråga utan egna värderingar?

Hur länge man väljer att amma måste vara helt upp till var mamma, barn och familj att välja precis lika självklart som att inte välja (eller inte kunna) amma överhuvudtaget.

♡ Jag och Malte har nu tagit ett stort beslut och kommit fram till att vi går in i en ny fas och vi väljer att sluta amma. Min känsla är att vi (nog) är redo för det nu. Jag har inte känt att jag velat sluta tidigare och det är allt lite sorgligt att släppa taget om min "bebis". Som för övrigt inte är en bebis längre! Men det blir en naturlig brytning nu när jag börjat jobba lite och pappa är mer hemma. ♡

Nu när jag "lämnar" amningen för denna gång, ville jag bara "skriva av mig" och jag hade så önskat att alla bara fick bestämma om amningen själva. Tänk så mycket lättare allt hade blivit. Då hade ingen behövt känna varken skuld eller skam. ♡

Jag ville också ha sovmorgon.

I går jobbade jag ännu en morgontur. Gick upp 04.30 och smög iväg när både mannen och sonen sov som bäst. 

Klockan 07.40 hade jag fått ett sms av mannen som berättade att de sovit tills dess. Malte hade alltså givit sin pappa sovmorgon! 

Det har nämligen aldrig hänt att Malte sovit till 07.40 (förutom när han var liten bebis och kunde sova till kl 11, fast å andra sidan var han då istället vaken flera gånger var natt och somnade sent). 

Men sedan han började lägga sig 19 på kvällen har han aldrig sovit längre än 06 - 06.30... Men när pappa (för andra morgonen någonsin) var hemma ensam med Malte valde han alltså att sova längre! (Men jag är inte bitter!)

Hoppfull somnade jag i går kväll. Hoppfull att Malte skulle ge även mig sovmorgon. Men Malte gjorde det väldigt tydligt vem han speciellt valt ut för sovmorgon...

Kl 06 hörde jag honom första gången. 06.30 fick han komma upp i min säng. Precis som vanligt med andra ord.

Vem har sagt att man måste behandla sina föräldrar lika? ♡

Post arbetshelg.

Då var första arbetshelgen på 14 månader avklarad. Och hur gick det då? Första dagen, i fredags, var katastrof! Ja, verkligen inte på grund av mina goa kolleger eller bebisarna, utan på grund av att jag upplevde att ALLT var nytt. Det började med att jag inte hittade fikarummet!!! Då är det illa! Stämpelklockan var ny, c-paperna var nya, respiratorerna var nya, dokumentationsprogrammet var nytt, läkemedel har bytt namn och en hel del kolleger, både läkare och sjuksköterskor, är nya... 

När jag kom hem i fredags tänkte jag att "efter fem år på neo-Iva borde inte allt vara nytt bara för att jag varit ledig i 14 månader. Något måste jag ju kunna". Med andra ord kändes det inte så bra just då.

Men sen kom söndagen! Då gjorde jag pass nummer två och allt tog en vändning. Jag började förstå att förändringarna inte var så stora. Mycket kan jag ju faktiskt! Principerna är de samma på de nya apparaterna, pumparna, läkemedeln och dokumentationsprogrammet. 

Men det känns ändå som att det tar ett litet tag att komma in i arbetet igen även om det kändes bra i går! Jag får helt enkelt låta det ta några pass för mig att bli varm i kläderna och kollegerna får stå ut med att jag är frågvis. Det är iallafall ett himla roligt arbete med fantastiska arbetskamrater! ❤

Då var dagen kommen!

Då var dagen kommen, dagen som Malte valde för att äntligen komma ut till oss  

för ett år sedan! Fast han är inte född förrän 20.51, så för ett år sedan väntade vi fortfarande med spänning och förväntan på en underbar liten gosse. 

Grattis vår lilla skatt till ditt första år! ❤

I och med denna dag så har även veckan kommit som jag ska börja arbeta. Hur ska detta gå? På fredag gör jag mitt första pass. Hoppas ni är snälla mot mig första dagen och har överseende med vissa minnesluckor ;). Nu kommer jag troligen att köra till Lund allt som oftast istället för att ta tåget. Men hur fungerar det med parkeringskortet? Någon snäll kollega som kan tala om vart jag köper kortet (för visst är det inte längre hos portvakten?) och vad det kostar?  ❤

Kalashelg!

Vilken festlig helg det blev! Och festligheterna bara fortsätter. Det är nämligen i morgon Malte fyller år på riktigt!

Tänk att vi fick världens finaste unge för ett år sedan! Jag har sagt det förr men säger det igen: galet vad tiden gått fort! Malte har gått från att vara en liten, liten bebis som mest sov och ammade till en stor pojke som springer omkring här hemma och busar, skrattar och leker. Som vi älskar dig! ❤

Malte tackar väldigt mycket för alla fina presenter han fick på kalaset. Han älskar dem! Favoriten är nog sin alldeles egna lilla dammsugare. 

Men även bilen och kossan är poppis.

I morgon ska Malte få sin allra första frukost på sängen! (Fast om jag ska vara helt ärlig har han fått frukos på/i sängen en sisådär tusen gånger innan om vi räknar amningen). ❤