Jag måste få "lägga mig i" amningsdebatten, som förvisso inte är ny, men som jag tänkt på länge. Det finns nämligen få ämnen som så många har en åsikt om.
Det här med amning väcker känslor hos många människor. Positiva, fina och mysiga känslor hos de flesta, smärtsamma och jobbiga känslor hos andra och kanske motbjudande känslor hos några.
Amning är, och har alltid varit, något mysig och positivt för mig! Det är jag otroligt glad och tacksam för.
Vad jag blir så förundrad över i amningsdebatten är folks förmåga att lägga sig i det som är helt upp till mamman, barnet och familjen; om man ska amma, vart man ska amma och hur länge man ska amma.
Som blivande barnmorska förespråkar jag självklart amning men det måste ALLTID vara upp till mamman, barnet och familjen, att avgöra vad som är bäst för just dem! Det finns inget rätt och fel. Det finns tusen orsaker till varför man inte kan eller vill amma och det måste vara upp till var familj att bestämma! Däremot måste man få hjälp med att få amningen att fungera om man vill och behöver!
Det finns oftast en massa åsikter om amning i amningens alla olika faser (då menar jag inte signal-, sök-, sug- och eftersugningsfas). :
I början av amningsperioden upplever nog många att man ska amma för att vara en tillräckligt bra mamma. Men jag anser att man är en precis lika bra mamma om amningen av någon anledning inte skulle fungera. När väl amningen fungerar har nog alla någon gång fått höra "Ska hen äta nu igen?". När barnet sedan passerat den magiska åldern 6 månader får man höra "Ammar du fortfarande så mycket". Och slutligen när barnet blir ett år (eller äldre) kommer frågorna som en självklar negation "Nu ammar du väl inte längre?".
Om man nu är intresserad om hur jag och mitt barn valt att göra kan man väl istället fråga en helt neutral fråga utan egna värderingar?
Hur länge man väljer att amma måste vara helt upp till var mamma, barn och familj att välja precis lika självklart som att inte välja (eller inte kunna) amma överhuvudtaget.
♡ Jag och Malte har nu tagit ett stort beslut och kommit fram till att vi går in i en ny fas och vi väljer att sluta amma. Min känsla är att vi (nog) är redo för det nu. Jag har inte känt att jag velat sluta tidigare och det är allt lite sorgligt att släppa taget om min "bebis". Som för övrigt inte är en bebis längre! Men det blir en naturlig brytning nu när jag börjat jobba lite och pappa är mer hemma. ♡
Nu när jag "lämnar" amningen för denna gång, ville jag bara "skriva av mig" och jag hade så önskat att alla bara fick bestämma om amningen själva. Tänk så mycket lättare allt hade blivit. Då hade ingen behövt känna varken skuld eller skam. ♡